Säldag
En tjock och slö dag brukar jag kalla en säldag. Just för att sälar är tjocka och slöa, plus att det låter gulligt.
Vi vaknade vid tolv idag tror jag, men det är okej, eftersom den mycket roliga gårdagen gör upp för de förmiddagstimmar vi missade idag. Sen har det som sagt varit en säldag. Jag har spelat WoW, gjort mat, ätit maten jag just gjort och kollat på Dexter. Och ja, det är allt.
Och nyss kom jag på att; ajuste, det är första advent idag, kanske borde man ha gjort något... Nä.
Jag ska faktiskt hämta julsaker från förrådet sen. Seeeeen. Säääääl.
Vi vaknade vid tolv idag tror jag, men det är okej, eftersom den mycket roliga gårdagen gör upp för de förmiddagstimmar vi missade idag. Sen har det som sagt varit en säldag. Jag har spelat WoW, gjort mat, ätit maten jag just gjort och kollat på Dexter. Och ja, det är allt.
Och nyss kom jag på att; ajuste, det är första advent idag, kanske borde man ha gjort något... Nä.
Jag ska faktiskt hämta julsaker från förrådet sen. Seeeeen. Säääääl.
En borttappad lillebror och dans på Trappan
Idag (läs igår) väcktes jag tidigt av min mamma som ringde. Min lillebror Johan var borttappad, och ingen visste vart han var. Jäkla unge, tänkte jag, och fick, klockan halv åtta på morgonen, börja leta nummer till hans bandmedlemmar och vänner och ringa runt. Till slut återfanns han välbehållen i alla fall, han hade bara fått slut på batteriet på mobilen, som vanligt. Puh.
Dagen artade sig i alla fall åt rätt håll. Tacos intogs, World of Warcraft spelades och vänner anlände. Vännerna vistades här under kvällen, det dracks lite såklart, och en allmän trevnad ägde rum. Vi spelade lite Munchkin, men mest socialiserade vi oss bara.
Jag + Tomas + Makke + Andy + Johan + Malleh + Nillan + Emelie = SANT!
Senare begav vi oss till Trappan, där vakten i insläppet direkt kände igen mitt namn eftersom jag hade anmält så många gäster. Alla kom in i vilket fall, och timmarna for fram i dansens tecken, tills klockan slog tre och vi vandrade hemåt. Det var en väldigt trevlig kväll!
Höjdpunkterna var i alla fall; typ hela tiden hemma hos oss, mysstunden med Malleh medan bandet spelade, samt när vi dansade till Marilyn Manson. Lyckad kväll!
Dagen artade sig i alla fall åt rätt håll. Tacos intogs, World of Warcraft spelades och vänner anlände. Vännerna vistades här under kvällen, det dracks lite såklart, och en allmän trevnad ägde rum. Vi spelade lite Munchkin, men mest socialiserade vi oss bara.
Jag + Tomas + Makke + Andy + Johan + Malleh + Nillan + Emelie = SANT!
Senare begav vi oss till Trappan, där vakten i insläppet direkt kände igen mitt namn eftersom jag hade anmält så många gäster. Alla kom in i vilket fall, och timmarna for fram i dansens tecken, tills klockan slog tre och vi vandrade hemåt. Det var en väldigt trevlig kväll!
Höjdpunkterna var i alla fall; typ hela tiden hemma hos oss, mysstunden med Malleh medan bandet spelade, samt när vi dansade till Marilyn Manson. Lyckad kväll!
Sushikväll
Tomas och jag kom precis hem från min vän Emelie och hennes pojke Daniel, där det var sushikväll! Kvällen till ära hade jag håret i en knut, med två ätpinnar stuckna igenom, (jag har hört att de ser ut så i Japan). Varken Tomas eller jag hade ätit sushi förr, så med förväntan i stegen vandrade vi hem till Emelie, (som bor högst tre minuter bort).
Där fick vi göra och rulla sushin helt själva, och jag blev oerhört stolt över mina små sjögräsinrullade verk, innehållande morot, avokado, gurka och svamp (Emelie är vegan, so no fish for us!).
Dock så var det mycket roligare att rulla än det var gott att äta. Det var okej, men ingen smaksensation, den huvudsakliga smaken bestod i stort sett av kallt ris. Men efter ett par bitar vande man sig och åt, bara för att, och till slut var det rätt gott.Kvällen innehöll även det obligatoriska samtalandet, förlust i Munchkin, samt någon slags debatt, som jag inte deltog aktivt i, men som däremot lyckades få mig att somna lite. Det var i alla fall en rolig kväll!
Och nyss kom vi hem. Valet står nu mellan att sitta uppe (vi klagar ofta över att vi börjar bli gamla och inte är spontana och ungdomliga nog), eller sova (de gamla och tröttas val). Jag tror jag vet vilket det blir.Broccoli!
Nu är jag hemkommen från dagens föreläsning, och till min stora glädje var den nya läraren en riktig mysfarbror! När han log kunde man inte låta bli att le, och hans små glada ögon plirade sig rakt in i hjärtat på mig.
Nu är jag som sagt hemma, och vi gjorde just maten klar, broccolipasta! Det mumsigaste som finns, nästan. Broccoli kan vara det godaste som finns i alla fall, och nu ska jag äta!
Nu är jag som sagt hemma, och vi gjorde just maten klar, broccolipasta! Det mumsigaste som finns, nästan. Broccoli kan vara det godaste som finns i alla fall, och nu ska jag äta!
Det häftiga universitetet
Idag är jag fantastisk glad! Den enkla anledningen till det, är att min lektion inte börjar förrän klockan ett!
En annan betydande faktor till min glädje är att vi har en ny lärare idag. Fram tills nu har vi haft Blinde Staffan, vars tvåtimmarsföreläsningar känns som om de varade i två år. Hans herravälde är emellertid nu över, och vi har överlevt!
Angående universitetet; Jag har märkt, att en liten jag på ett enormt universitet är inte alltid den bästa kombinationen. Universitetsområdet är obegripligt stort, och väldigt lätt att gå vilse i. Som tur är så finns där både Pressbyrån och Akademibokhandeln, samt flera restauranger, som en egen liten stad. Så om man skulle gå vilse, eller snarare NÄR man går vilse, så finns alla förnödenheter precis där. Det finns mat på restaurangerna så man inte svälter ihjäl, och på Pressbyrån kan man ju köpa lite godis, eller kanske till och med en glass till efterrätt. Och om man skulle bli sådär galet sugen på att läsa något, eller skriva, eller organisera i pärmar så är det bara att kila in på bokhandeln! Urfiffigt!
En annan betydande faktor till min glädje är att vi har en ny lärare idag. Fram tills nu har vi haft Blinde Staffan, vars tvåtimmarsföreläsningar känns som om de varade i två år. Hans herravälde är emellertid nu över, och vi har överlevt!
Angående universitetet; Jag har märkt, att en liten jag på ett enormt universitet är inte alltid den bästa kombinationen. Universitetsområdet är obegripligt stort, och väldigt lätt att gå vilse i. Som tur är så finns där både Pressbyrån och Akademibokhandeln, samt flera restauranger, som en egen liten stad. Så om man skulle gå vilse, eller snarare NÄR man går vilse, så finns alla förnödenheter precis där. Det finns mat på restaurangerna så man inte svälter ihjäl, och på Pressbyrån kan man ju köpa lite godis, eller kanske till och med en glass till efterrätt. Och om man skulle bli sådär galet sugen på att läsa något, eller skriva, eller organisera i pärmar så är det bara att kila in på bokhandeln! Urfiffigt!
Angående vogoner
För den oinvigde ska jag nu berätta anledningen till att jag valt "Vogonpoesi" som bloggnamn. Det är så, att vogonpoesi är den 3:e värsta sortens poesi någon i universum kan råka ut för. (Den näst värsta sägs tillhöra azgoterna på Kria, och den allra värsta skrivs av Paula Nancy Millstone Jennings i Greenbridge, Essex, England, men utplånades i samma stund som Jorden.)
Jag kände helt enkelt någon slags samhörighet mellan denna vogonpoesi och mina kommande blogginlägg, därav namnet.
Ah, klarhet!
(Eller om du inte riktigt begriper; kolla upp vogonerna på Wikipedia.)
Nu är det hög tid att sova!
Jag kände helt enkelt någon slags samhörighet mellan denna vogonpoesi och mina kommande blogginlägg, därav namnet.
Ah, klarhet!
(Eller om du inte riktigt begriper; kolla upp vogonerna på Wikipedia.)
Nu är det hög tid att sova!
Hybris
Egentligen är inte jag den som bloggar. Bloggar är till för dem som antingen har för mycket tid, eller har lite för mycket hybris. Det verkar dock oftast vara det senare. Jag har valt att tro att jag inte lider av någon form av hybris, men vad fan liksom, det kanske är något att satsa på! Hybris verkar ju vara det nya svarta. Ergo; en blogg. Jag har förstått att jag inte längre kan fly från det oundvikliga.
Jag har visserligen haft flera bloggar förut, men de har en tendens att tappa mitt intresse efter någon månad eller två. Men efter ett tag, i det här fallet runt två år, börjar det klia i fingrarna igen. Jag gillar ju att skriva! Jag ville bli journalist ett tag, men det gav jag upp efter att ha jobbat en sommar på Folkbladet som sportreporter. Huga, säger jag bara! Stressen! Prestationsångesten! Skrivkrampen! Och, såklart, den eviga flod av oh, så obegripliga sporttermer! Inget för mig, tack.
En blogg blev det i alla fall, så nu är jag nöjd.
Jag har visserligen haft flera bloggar förut, men de har en tendens att tappa mitt intresse efter någon månad eller två. Men efter ett tag, i det här fallet runt två år, börjar det klia i fingrarna igen. Jag gillar ju att skriva! Jag ville bli journalist ett tag, men det gav jag upp efter att ha jobbat en sommar på Folkbladet som sportreporter. Huga, säger jag bara! Stressen! Prestationsångesten! Skrivkrampen! Och, såklart, den eviga flod av oh, så obegripliga sporttermer! Inget för mig, tack.
En blogg blev det i alla fall, så nu är jag nöjd.
