Hybris
Egentligen är inte jag den som bloggar. Bloggar är till för dem som antingen har för mycket tid, eller har lite för mycket hybris. Det verkar dock oftast vara det senare. Jag har valt att tro att jag inte lider av någon form av hybris, men vad fan liksom, det kanske är något att satsa på! Hybris verkar ju vara det nya svarta. Ergo; en blogg. Jag har förstått att jag inte längre kan fly från det oundvikliga.
Jag har visserligen haft flera bloggar förut, men de har en tendens att tappa mitt intresse efter någon månad eller två. Men efter ett tag, i det här fallet runt två år, börjar det klia i fingrarna igen. Jag gillar ju att skriva! Jag ville bli journalist ett tag, men det gav jag upp efter att ha jobbat en sommar på Folkbladet som sportreporter. Huga, säger jag bara! Stressen! Prestationsångesten! Skrivkrampen! Och, såklart, den eviga flod av oh, så obegripliga sporttermer! Inget för mig, tack.
En blogg blev det i alla fall, så nu är jag nöjd.
Jag har visserligen haft flera bloggar förut, men de har en tendens att tappa mitt intresse efter någon månad eller två. Men efter ett tag, i det här fallet runt två år, börjar det klia i fingrarna igen. Jag gillar ju att skriva! Jag ville bli journalist ett tag, men det gav jag upp efter att ha jobbat en sommar på Folkbladet som sportreporter. Huga, säger jag bara! Stressen! Prestationsångesten! Skrivkrampen! Och, såklart, den eviga flod av oh, så obegripliga sporttermer! Inget för mig, tack.
En blogg blev det i alla fall, så nu är jag nöjd.
Kommentarer
Trackback
